I pappas fotspår: ”Har alltid fått överbevisa honom”

Det har gått sju år sedan forwarden Emil Sylvegård lämnade moderklubben Malmö Redhawks. Nu är han tillbaka i sitt hjärtas klubb och målsättningen är solklar – det ska bli guldfest hos familjen Sylvegård i vår.
– Inget lag kommer att vilja möta oss i slutspelet, säger Emil Sylvegård till Betsson.

Namnet Sylvegård förpliktigar i Redhawks-kretsar. Pappa Patrik har gjort över 450 matcher för klubben och är sedan sex år tillbaka sportchef. Dessutom har även 19-årige Marcus tagit sig upp i A-laget på senare år. Den som inte har varit där är storebror Emil, som tillbringat de senaste sju åren såväl i kanadensiska juniorligor som i en rad andra svenska klubbar. Till den här säsongen är han dock tillbaka i Skåne igen och nu ser han fram emot att få jobba med såväl pappa som lillebror.

– Det är klart att Malmö är någonting speciellt för mig. Det är mitt hem och min moderklubb. Jag har alltid mitt största hjärta här och jag vill alltid att det ska gå bra för Malmö, men jag har alltid gått till den klubb som jag har trott varit bäst för mig som hockeyspelare. Det kommer jag nog också alltid att göra eftersom jag alltid måste se till mitt eget bästa och det var därför jag valde Malmö nu. Jag tycker att de har utvecklat spelare under de senaste åren som har tagit stora steg och det finns ett jäkla bra ledarteam här. De är bra på att hjälpa spelarna utvecklas och att ta hand om detaljer, både på isen och i kropparna, säger Emil Sylvegård till Betsson.

Läs mer om Malmös lagbygge i vår lagbibel

– Jag visste ju hur Malmö arbetade innan jag skrev på och det är klart jag har lite extra insyn i och med pappas jobb och att Marcus redan spelar här, så det är klart att det bidrog till att ge mig känslan av att jag kan ta nästa steg i min karriär här, säger Sylvegård angående att pappa och bror finns i Malmö.

Har du fått prata mycket om pappa sedan du kom tillbaka?
– Nja, lite grann bara, men det är klart att situationen mellan oss är lite speciell. Samtidigt så pratar jag med tränarna om det är någonting och så får de ta det vidare. Jag och pappa försöker prata så lite hockey som möjligt. Det är klart att han fortfarande kan vara min pappa och ha krav på mig, som han har haft innan, men vi har sagt att han ska se mig som en av spelarna bara. Jag tror att vi har kommit överens ganska bra där och han ska låta mig vara så mycket som möjligt för att jag ska få arbetsro och tvärtom.

Emil medger dock att det inte alltid har varit helt enkelt att ha en pappa som är klubbikon och hockeytokig.

– Nu vet inte jag hur övriga pappor är, men jag, Marcus och Hampus, mina yngre bröder, har alltid fått överbevisa honom för att han ska tycka att det är bra eller för att det ska vara okej. Så har det väl alltid varit, men jag tror att han börjar förstå samtidigt som vi har blivit bättre på att säga till när det är okej och när det inte är det, säger han.

– Jag menar, hockey är en så pass mental sport och han kan säga till vad som är bra och dåligt, men ibland så får han kanske tänka efter lite extra och det gäller även oss. Jag förstår att han sitter på två stolar och ser saker med olika ögon, men det blir ju en speciell situation när man kommer till arenan och ser en sportchef som samtidigt är ens pappa. När väl serien rullar igång och det blir vardag så kommer det kunna gå jättebra eller jättedåligt. Då kan det bli en annan situation, men skulle det bli så så får vi ta det med tränarna och med ”Tjärna” (Mathias Tjärnqvist, assisterande sportchef), men jag tror inte att det kommer att vara några problem eftersom vi är så pass professionella.

Du säger att du alltid har behövt bevisa saker och ting för honom. Att han nu värvar dig måste ju vara ett jäkla bevis på att du har gjort någonting bra?
– Haha, både ja och nej. Det är klart att han säkert har velat värva mig ett par gånger innan, men att han har dragit sig för att göra det på grund av hela ”far och son”-grejen. Till den här säsongen tror jag verkligen att han ville ha mig här. Dels för att både tränarna och han saknade en spelare med min spelstil, men även styrelsen och fansen ville ha mig här. Det är nog den stora anledningen och det blev av tillslut och det är klart att han ser mig som en bra spelare också.

Trots att 25-åringen inte gjort en enda A-lagsmatch för Redhawks sedan debutsäsongen 2010/11 så tilldelades han omgående ett ”A” på bröstet när han kom hem. Ett tecken på att klubben är medvetna om Emils känslor för Redhawks, men även någonting nytt för en spelare som tidigare mestadels fört en något undanskymd tillvaro i någon av de lägre kedjorna.

– När jag var liten och tittade på Malmö med spelare som Juha Riihijärvi, Jesper Mattsson och min pappa så var det klart att kärleken växte för klubben och att jag nu får spela för klubben, att få ha ett ”A” på bröstet och att vara en ledare i laget. Det är klart att känns speciellt, men jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan. Det är väl lite så att man bryr sig lite mer om allting. Går det bra så kanske jag blir lite gladare än alla andra och tvärtom, men samtidigt måste jag hitta balansen i att inte bli varken för hög eller för låg. Jag måste ändå fokusera på mitt och lagets bästa på lång sikt också.

– Jag sätter mig väl i en lite speciell situation när jag kommer hem. Det lär ju bli mer mediatid än vad jag är van vid och jag har ju en tendens att vara bra på att skapa rubriker (skratt).

Kärleken till klubben är något som Sylvegård återkommer till och oavsett vilken klubb han tidigare spelat i så menar han att Malmö alltid har funnits med honom.

– Även om jag har spelat i Linköping eller Luleå så har jag alltid kollat på Malmö om jag själv inte har spelat samtidigt och hoppats på att de ska vinna. När jag väl möter dem själv så är jag en så pass stor vinnarskalle så då vill man ju alltid vinna. Jag hatar att förlora, men det är klart att jag innerst inne alltid vill att det ska gå bra för Malmö och för pappa och brorsan också. Det blir någonting speciellt nu när jag får spela för den här klubben, säger han.

Det måste ju vara svinkul att lira med brorsan?
– Ja, det är det. Det är klart att man tittar lite extra på honom och försöker komma med lite tips och peppa honom lite extra eller vad det nu handlar om. Jag tror att vi kommer att hålla ihop ganska hårt och peppa varandra, även om jag tycker att hela laget är otroligt tajta och det känns som att de flesta skulle kunna vara ens bror. Det är klart att det är speciellt att få spela tillsammans med brorsan. Jag såg att det fanns tio andra brödrapar i SHL, men att få spela i samma lag är inte ofta man får göra.

Om han fortfarande bor hemma så blir det ju ännu mer speciellt med sportchefen.
– Ja, han får höra det ännu mer om han har gjort en dålig match (skratt). Jag kan ända åka hem till mig själv och komma undan lite.

/Mårthen Bergman

Betssons digitala SHL-bibel
Här hittar du alla spelarintervjuer